”Helt enkelt storslaget”

Katrineholms-Kuriren 2018-07-05
Skribent: Carina Wising
Foto: Thomas Nilsson

Kan "Kvinnorna och staden" ha hamnat mer rätt i tiden? I kölvattnet av #metoo, när även kvinnornas historia plötsligt börjar berättas, når Fogelstad musikteaters föreställning äntligen, efter en lång och krokig resa, sitt mål. Det händer i Katrineholm. Och det är riktigt, riktigt stort.

Redan vid millennieskiftet fanns föreställningen i musikern Marie Selanders tankar. Första försöket 2001 att sätta upp "Kvinnorna och staden" föll på att den tilltänkta lokalen, gamla Pump-Separator, behövde saneras från tungmetalldamm. Vid andra försöket förra året gick det inte ihop sig ekonomiskt. Men föreställningen hade antagligen drunknat i Katrineholms storslagna 100-årsjubileum 2017 och på bara ett år har så mycket hänt när det handlar om synen på kvinnors liv och historia.

"Kvinnorna och stadens" tid är nu.

Föreställningen – Kuriren såg tisdagens genrep före onsdagens premiär – är en intressant kombination av storslaget och enkelt. Lokstallet, där förresten Kerstin Ekmans mamma jobbade med att servera mat till de inkallade under kriget, skulle kunna vara hopplöst som spelplats då friluftsteater redan från början är en utmaning. Skejtparken finns alldeles bakom läktaren och på stambanan intill passerar tågen med ojämna mellanrum. Men skejtarna har ombetts att göra uppehåll under föreställningarna, och ljuden från godståg som gnisslar förbi bakom byggnaden blir till en levande del av handlingen.

Att använda vändskivan för loken som scen är ett genidrag. Som Kuriren tidigare har berättat har scenografen Anders Wirén med hjälp av Viadidakts arbetsmarknadsenhet gjort ett hästjobb med att skapa kulisser, kostymer och rekvisita.

När Ingegerd Monthans bearbetning av Kerstin Ekmans Katrineholmssvit tar sin början är det 1896 och Tora Lans lämnar sin mormor Sara Sabina som hon har vuxit upp hos. Kulisserna är rödmålade, vi befinner oss på landet. Tora ska till stan och bli serveringsflicka hos mamsell Winlöf. "Nu börjar ett annat liv", jublar Tora. Vändskivan går ett halvt varv, och där är staden med blekare färger och fler möjligheter.

Och det blir ett annat liv för Tora, med glädje och sorg men framför allt hårt arbete i en tid som möjliggör för henne att starta eget med sitt brödbak. När historien slutar är vi på 1940-talet och i en ny tid där kvinnorna i tysthet bygger staden, i hemmen och i industrin.

Det är mycket som ska hända på ett par timmar och ibland går det fort i svängarna. Men den runt 25 kvinnor starka Fogelstadkören skapar ett lugn där den vandrar in och ut, av och an på scenen. Med effektiv koreografi och enkla medel som pallar och hinkar, filtar och lakansväv, driver körmedlemmarna berättelsen genom årtionden av hårt slit och sammanhållningens glädje.

Kören böljar, sluter sig kring en sörjande och motar bort en ovälkommen. Den är föreställningens lungor: flera sångare kliver fram i större roller. Agneta Welander är den sega Sara Sabina, Charlotta Lockwall och Maria Axelsson är Toras väninnor Frida och Ebba, och Myran Nyström är Fridas dotter Ingrid. Alla komplexa, roliga, sorgsna och starka i sina roller.

Föreställningens hjärta är Marie Selander. Stolt och rak, i hamn med sitt drömprojekt, lotsar hon publiken genom Toras liv i tal och sång. Det livet finns i musiken som Marie Selander har komponerat och som rör sig mellan folkmusik och kampsång, kärlek och död. Det är fint att höra proffsen i musikensemblen även skapa ljudkulisser; vid en brand hörs en uppfordrande saxofon och när bister köld lägger sig över Katrineholm viner orkesterns vindar.

Och så de två professionella skådespelarna som har engagerats till "Kvinnorna och staden". Julitasonen Michael Mårtensson, enda mannen på scenen, växlar obehindrat mellan rollerna som restaurangägaren Winther, den romantiske Otter samt revolutionära Ebon och, inte minst, Konrad. Det borde vara svårt, men han gör det lätt. Att Mårtensson är en mycket begåvad sångare visste vi redan, men här får han också visa vad han kan som skådespelare. De unga karaktärerna gör han med lekfullhet och till de äldre ger han tyngd.

Detsamma gäller för Annika Olsson som Tora. Hon är bland annat känd som den roliga väninnan i "Grabben i graven bredvid" och spelar Tora med en lätthet som kombineras med sorg över moderns förfärliga öde och en obändig beslutsamhet att försörja sig själv som änka.

"Kvinnorna och stadens" tid är nu. Missa inte nuet.